Finansinspektionen lade häromdagen fram en rapport i vilken de föreslår ett brett förbud mot provisioner vid finansiell rådgivning. I praktiken innebär det att ett fondbolag inte får betala en rådgivare för att denne ska sälja fondbolagets fonder. Det är viktigt då rådgivare i hög grad idag rekommenderar fonder baserat på vad de tjänar mest på, inte vad som är bäst för kunden. Fonder ”rekommenderas” därmed baserat på att de har högt pris istället för att de har ett bra resultat och/eller ett lågt pris.
Vi har tidigare publicerat en sammanfattning av FI:s rapport och här följer istället våra egna tanker, åsikter och farhågor.
Optis mål har sen starten sommaren 2014 varit att ge oberoende rådgivning – vi har inga egna fonder och vi tar inte ett öre i provision från fondbolagen eller bankerna. Om du vill få en hälsokoll av dina fonder och jämföra dem med liknande alternativ, pröva vår app.
Först en generell kommentar
Idén till Opti uppkom till följd av att jag (Jonas) försökte styra upp mitt eget sparande i fonder och då prövade ett flertal rådgivningstjänster. Det var under 2011–2014 som jag successivt började förstå varför en bank rekommenderade sina egna fonder, eller varför en rådgivare ville sälja en dyr aktiv fond framför en billig indexfond – de tjänade väsentligt mycket mer pengar på dessa. Det ledde till en misstro mot existerande rådgivning men även en önskan om att sprida något bättre. Och därför sitter vi här med Opti som kommer allt närmre lansering. Då var dock provisionsförbud inte alls lika aktuellt som det nu verkar vara.
Givet den bakgrunden är det inte heller konstigt att jag och Opti är positiva till ett provisionsförbud. Som just en liten och oberoende (blivande) rådgivare så håller vi med Finansinspektionen i slutsatsen att ett provisionsförbud kommer leda till stor förändring, och att det kan göra det lättare för en ny generation av rådgivningsprodukter att växa upp. Och med ett förbud mot provisioner så har jag allt hopp om att denna nya generation av rådgivare ska kunna sätta vad som är bra för kunden över vad som är mest lönsamt för dem själva. Vi gör själva allt för att lyckas med detta och om vi misslyckas, well, då har vi inget existensberättigande oavsett hur stora vi blivit. Hold us to it.
Under ett seminarium som FI höll för något år sedan så nämnde de provisionsförbud. Publiken bestod främst av industrifolk (d.v.s många personer vars lön betalas av provisioner) och FI:s representant fick snabbt frågan ”ja men hur ska vi då kunna tjäna pengar?”. Min tanke är att om man behöver ställa en sådan fråga så kanske man inte är lämpad att fortsätta. För det är knappast FI eller kunden som ska besvara det, utan vi som tillhandahåller olika typer av rådgivning och investeringsanalys. Och så länge vi lyckas leverera värde till kunden så finns det alltid någon möjlig affärsmodell, även om den inte alls ser ut som idag (Lex Musikindustrin). Att alla kostnader behöver synliggöras bör mestadels leda till att obehövda sådana kan kapas. Det kan innebära att någon rådgivare eller mellanhand förlorar sitt jobb, men spelar det någon roll så länge kunden får bättre och billigare råd om hur denne ska spara sina pengar? Nej.
Behovet av större transparens
FI:s förslag skjuter mot hjärtat av problemet vilket är avsaknaden av transparens med vem som betalar/får provision och hur stora dessa är. Hur komplexa är kedjorna? Jag har ingen aning. Men istället för att försöka införa lagstiftning om att dessa ska synliggöras (sådan finns redan och det funkar bevisligen inte) så vågar FI gå mot kärnan: Ett förbjud mot provision som gör det överflödigt att synliggöra något – det finns nämligen inget att synliggöra.
(Eventuellt skulle det vara provisionsbaserad försäljning – framhävs en fond mer än en annan i dessa fondtorg trots att det inte är rådgivning? – men vi ser det som ett mycket mindre problem så länge det hålls långt, långt borta från något som kan uppfattas som rådgivning.)
För kärnan av problemet är att många kunder idag inte inte alls vad de egentligen betalar till sina rådgivare. Det är lätt att tro att du faktiskt får din rådgivning ”gratis” och att din rådgivare verkligen valt ut de rätta fonderna just för dig. Men, väldigt få bra saker i livet är gratis. Som FI visar lever dessa rådgivare på försäljningsprovision, d.v.s de får en del av den fondavgift som du betalar till fondbolaget. Denna modell bygger på att rådgivarna rekommenderar dyrare fonder. Annars skulle fondbolagen inte ha några intäkter att dela med sig av. Billiga indexfonder blir därmed ointressanta att sälja/rådge kring och du som kund kommer inte att erbjudas de alternativen. Det leder i sin tur till vad FI kallar ”marknadshaveriet”.
Förmögna kunder som t.ex. har en private banking tjänst betalar dessutom ofta ett så kallat förvaltningsarvode, men vad rådgivarna sällan berättar är att de tjänar betydligt mer på just dig p.g.a de ersättningar som de får från fondbolagen. (Jag hörde en gång en främling säga att ”finansiell rådgivning är den enda produkt du kan köpa där ett högre pris med största sannolikhet ger en sämre produkt”. Om du vet vem du är så säg till så bjuder jag på lunch.)
Det här skulle kunna vara en OK affärsmodell, om rådgivarna berättade hur det ser ut och t.ex. delade med sig av fondrabatterna. Men transparensen här är extremt låg, vilket gör att du kommer att fortsätta att erbjudas dyra fonder.
Intäkter och kostnaders vara eller icke vara
När vi talar om provisionsförbud så blir de flesta oroliga för att intäkterna sjunker, och likt musikindustrin (mer specifikt skivbolagen) så förväntar dem sig att kunna hitta samma intäkter från samma eller nya källor (kom ihåg ”vem ska nu betala…”-frågan). Men där gör vi första misstaget. Intäkterna kanske aldrig kan vara lika höga igen (till fördel för kunden), och då måste aktörerna istället se till kostnadssidan.
Min bakgrund är inte från finans men det har inte krävts alltför lång tid i industrin för att se att den kanske lagt sig med högre kostnader än vad som behövs. Min tro är att detta behöver ses över. Kanske lyckas befintliga aktörer göra det, kanske kräver det att nya bolag med en fundamentalt annorlunda kostnadsbas visar vägen. Jag vet inte svaret och har ingen religiös tro på att den ena eller andra vägen är den rätta. Bara det sker.
Vad jag däremot tror är att digitalisering kommer att spela en stor roll i att sänka kostnaderna.
Digitalisering och ”robo-advisors”
När vi talar om digitalisering av finansiell rådgivning så tänker den påläste direkt på så kallade ”robo-advisors”, helautomatiserad rådgivning som började uppkomma i USA för ett fåtal år sedan. Jag tror att det är en av flera vägar framåt, snarare än One Ring to Rule Them All som vissa vill tala om det. Jag tror därmed inte att robotarna kommer ta över, men garanterat uppkomma och vara ett värdefullt tillskott till marknaden.
Istället kommer vi se rådgivare som fortsätter göra personliga kundmöten, men med en mer välunderbyggd digital infrastruktur. Och vi kommer se robo-advisors som 100% automatiserat skapar och underhåller sparportföljer. Och vi kommer se allt däremellan, samt flera off-shoots som jag inte är kreativ nog att se i dagsläget.
Min poäng? Låt oss inte se ett provisionsförbud som ”döden för den personliga rådgivningen”. Snarare kan det vara ”återfödseln av rådgivning som faktiskt bryr sig om kunden”, och som lyckas göra så till följd av smartare arbetssätt via digitalisering.
Men min digitala bakgrund gör mig såklart biased här.
En oro för pseudo-rådgivning och försäljning av egna produkter
Provisionsförbudet rör som sagt bara försäljning av finansiella produkter (t.ex. fonder) i samband med ren rådgivning. Det ställer i sin tur krav på en sund gränsdragning för vad som är rådgivning. En sådan finns mer eller mindre idag, och kan för detta syfte sammanfattas med ”om kunden kan tro att det är ett personligt råd så är det rådgivning”. Men hur mäter man det? Min uppfattning är att vi ser allt fler företag, stora och små, som försöker balansera en knivsegg gentemot FI med att göra något väldigt nära rådgivning men som de ska kunna säga inte är det. Är sådana tjänster rådgivning? Ibland kanske, ibland kanske inte. Min poäng är just det – gränsdragningen är inte glasklar.
Provisionsförbudet däremot är specifikt mot rådgivning (hur skulle man annars kunna göra det utan att det blir luddigt?). Men hur ofta kommer vi se aktörer som kanske gör rådgivning även ta provision? Och hur ofta kommer vi se aktörer som nästan garanterat gör rådgivning sälja in egna produkter (t.ex. fonder) men aktivt dölja sin avsaknad av oberoende?
En oro för mer resultatbaserad ersättning
Det rör inte rådgivningen direkt, men jag ser en risk att ett race mot lägre förvaltningskostnader för fonder kommer leda till en ökning av resultatbaserad ersättning till fondförvaltare. Men vadå, det låter väl toppen att fondförvaltare bara får betalt när de skapar resultat? Ja, men det är inte riktigt så enkelt.
Dels leder det till att dessa fonder kommer se billigare ut än de verkligen är då deras fasta avgifter är låga men prestationsavgifter rapporteras separat. Men framför allt så baseras i regel resultatbaserade avgifter på hur mycket man slår sitt jämförelseindex, och detta index får förvaltaren i hög grad välja själv. Vi är helt enkelt tillbaka i en struktur där fondbolag kan utnyttja minskad transparens för att styra sina intäkter, och det på kundens bekostnad.
Vad mer kan göras?
Jag tänkte även passa på att lyfta fram tre förslag för att komplettera vad FI föreslår. Dessa är oberoende av FI:s förslag som jag tycker kan och bör stå på helt egna ben (eventuellt med undantag för första som är ett tillägg jag skulle vilja se).
Krav på att säga när man inte är oberoende: Nuvarande förslag betonar fördelen av att som rådgivare kunna säga att man är oberoende. Det förutsätter dock att kunder förstår betydelsen av ”oberoende rådgivning” över ”rådgivning”. Gör vi det? Ytterst tveksamt. Mitt förslag är att accelerera denna process genom att företag som inte gör oberoende rådgivning måste säga just det, att de inte är oberoende. Alla företag ägnar sig helt enkelt åt ”oberoende rådgivning” eller t.ex. ”partisk rådgivning”, och det finns inga som gör bara ”rådgivning”. Det är ett enkelt förslag som jag tror minskar risken att FI:s provisionsförbud annars kan missa målet.
Och sen två större förslag som kommer kräva betydligt mer förtanke:
Fri flytträtt: Tillåt flytt från en fond till en annan utan att trigga reavinstskatt. Varför? Människor som sen länge sparar i gamla fonder kan ha en stor uppbyggd skatteskuld, och dessa fonder har generellt högre avgifter. Om sparare fullt ska kunna dra nytta av kommande prispress (och ta sig ur för dyra fonder som de ganska troligt har tack vare provisionsbaserad rådgivning), ja då behövs fri flytträtt. Med förbehållet att det troligen finns flera andra effekter som jag inte ser (men upplys mig gärna!).
Hårdare krav på val av jämförelseindex: Som vi tidigare skrivit om så tycker vi det är relativt vanligt att fondbolag väljer sina jämförelseindex för snällt. Om det blir vanligare med resultatbaserad ersättning behöver den friheten ses över. Och även om det inte sker kan för snällt valda index fortfarande leda till att kunder missleds. Eller så är inte detta något problem alls för att oberoende aktörer som Opti kommer få finnas kvar och fortsätta granska om indexen verkligen är rätt valda. Det är upp till er som potentiella kunder att bestämma.
Avslutande ord
Mighty fine job Finansinspektionen!
Men vad händer nu? Vi får se! Två möjliga alternativ:
Jag tror det blir bra.
Stay sharp,
Jonas