Nu efter USA:s val talas det mycket om vilka ”ekokammare” som vi sätter oss i genom social media, dvs digitala sammanhang som bekräftar våra åsikter. Igår trodde jag för en sekund att min egen ekokammare hade blivit ovanligt nischad, då det kändes som att Finansinspektionens debattartikel i SvD lika väl kunde skrivits här på Opti.

För er som inte läst artikeln så tar FI avstamp i granskningen de gjorde 2014–15 där det kom fram att många fonder som benämnde sig som aktiva i själva verket var nära nog passiva, det vill säga indexföljande. Nu har FI följt upp granskningen och kan konstatera att aktiviteten i dessa fonder höjts något men att ”skillnaden fortfarande är stor” mellan de mest och minst aktiva.

För fondsparare som vill ha aktiva fonder, dvs fonder som bedriver aktiv förvaltning för att försöka slå sitt index, uppstår då ett problem. Man riskerar helt enkelt att välja en fond som säger sig vara aktiv men i praktiken är en indexfond, och får därmed betala en väsentligt högre avgift för något som inte levereras. (Aktiva fonder kostar ofta 3–5 gånger mer än indexfonder som följer samma underliggande marknad.)

Men det är inte det mest intressanta i artikeln.

Istället får jag ta av mig hatten för att Finansinspektionen, om än diskret, vågar sig ut i det riktigt minerade landskapet: Ska man ens välja aktiva fonder över passiva/indexfonder? I artikeln fortsätter FI:

Vi kan också konstatera att få aktiva fonder överträffar index när avgiften inkluderas.

And boom goes the dynamite.

Frågan om aktiva fonder är värda sitt pris jämfört med indexfonder är känslig på grund av att industrins lönsamhet i hög grad beror på svaret. För att aktiv förvaltning ska fortsätta finnas i samma omfattning krävs helt enkelt att vi, spararna, fortsätter tro på att fonder som handlar aktivt för att slå sitt index även lyckas med det. Intuitivt känns det rätt. Men enligt FI stämmer det alltså inte.

Även om det är något vågat av FI att uttala sig i ämnet så bör tilläggas att de knappast är först med att dra slutsatsen, och att de har såpass mycket medhåll att det går att säga att de har rätt. Vår favoritstudie på området är nog Fama, Nobelpristagare i ekonomi^[1] 2013, som tillsammans med French konstaterar att amerikanska förvaltare inte lyckas slå index nog för att täcka sina egna avgifter, och att deras ”skicklighet” i slutändan ofta beror på tur. Och det finns gott om andra väl genomförda studier som drar samma eller liknande slutsatser.

Betyder det att man alltid ska välja en indexfond? Det är här det blir snårigt, men vårt korta svar är nej. I flera bloggposter har vi tidigare delat vår syn i frågan, där en kort sammanfattning är:

• Passiva fonder (indexfonder) är troliga att efter avgifter prestera bättre än en aktiv fond som investerar i samma marknad och till liknande risk, och sannolikheten ökar ju längre tiden går.
• Men...#1: I flera fondkategorier saknas indexfonder, och om den kategorin är viktig för ditt sparande (t.ex. för riskspridning) kan det ofta vara värt äga den genom en aktiv fond. (I dagsläget är två exempel råvaror och globala krediter hedgade till svenska kronor.)
• Men...#2: Ibland kanske man helt enkelt är intresserad av en förvaltare eller dennes strategi och vill följa han/henne genom att investera i fonden. Fair enough!

Så även om jag inte tycker att det är en debatt huruvida indexfonder är troliga att överprestera i längden så finns det fall när man kan vilja ha aktiva fonder av praktiska skäl eller av rent intresse. And hey, vi på Opti tänker verkligen inte kritisera dig om du vill välja aktiva fonder! För vårt främsta mål är att ge dig en ärlig bild av läget så du förstår vilka val du gör och risker du tar. Vi vill helt enkelt att du ska känna att du har insikt nog för att kunna lita på dig själv.

Finansinspektionen avrundar artikeln med kommentaren:

Om en aktivt förvaltad fond inte överträffar index över tid bör dessutom fondbolagets styrelse vidta åtgärder.

Tyst frågar jag mig dock vilka åtgärder en styrelse kan ta när forskningen visar att det ofta är tur som gör att aktiva fonder slår index. Gå längre in i ekokammaren för att bekräfta att det egentligen beror på skicklighet?

Onwards,
Jonas