Du vill inte äga ”årets bästa fond”

Nu ska vi gå emot vad som känns rätt. Vi ska nämligen lära oss att det är bäst för oss att inte äga ”årets bästa fond” då det innebär en obalanserat stor risk att istället få årets sämsta.

Sammanfattning

De fonder som går upp mest är nästan alltid de som tar mest risk, det på grund av den nära relationen mellan risktagande och möjlig uppgång. Därför är det också samma grupp av högriskfonder som vid ett annat tillfälle går ner mest (men det tjänar ingen på att skriva om).

De ”bästa” fonderna tar vanligen denna högre risk genom att att äga aktier i bolag inom en smal nisch, t.ex. en sektor som biotech, ett tillgångsslag som råvaror eller en viss region, ofta utvecklingsländer. Äger man dessa fonder så hoppas man med andra ord på att något väldigt specifikt ska gå bra, t.ex. oljan eller Brasilien. Och det är knappt att proffsen lyckas bättre än slumpen med att förutse sådant, så varför skulle du eller jag göra det?

Som en vanlig sparare med en vanlig syn på risk tar du troligen för hög risk om du har en stor del av ditt sparande i dessa nischfonder. Vi tycker istället att du ska utgå från vilken risk som passar dig och sedan välja fonder som inte satsar alla kort på något såpass smalt. Då kommer du aldrig få säga att du lyckats välja ”årets bästa fond,” men slipper också magknipen av att ofta ha årets sämsta. Och i slutändan kommer du med all sannolikhet att tjäna på det.

(Vill du testa om din fond är värd sitt pris? Dela din email här så ser vi till att du får Opti-appen innan den släpps publikt.)

Längre

Har du någonsin gått in på tidningarnas ekonomisidor, eller googlat hur du ska välja fonder? Snabbt hittar man listor med titlar som ”Årets vinnarfonder” eller ”Välj en av raketerna”. Magen säger att jag också vill äga de där fonderna. De går ju så bra, upp massor i år. Tänk om det kunde gå så bra för mig. Men jag vet att det troligen vore ett dåligt beslut att äga det som går (eller mer exakt, har gått) bäst. Låt mig förklara varför.

Kräver ett enormt risktagande

I ett tidigare inlägg så talade vi om relationen mellan risk och avkastning. Sammanfattningen är att möjlighet till högre avkastning kommer från att ta högre risk.

Vissa fonder tar naturligt en högre risk på grund av sin inriktning mot till exempel ett land, en industri, enbart småföretag eller genom att använda belåning/hävstång (ganska vanligt bland hedgefonder). Dessa fonder tar högre risk och kommer därför även vara de som har störst chans till en riktigt hög avkastning.

Men till vilket pris? För om vi ökar risken genom att minska vår spridning av risk, då ökar vi även sannolikheten att förlora mycket. Nedan är de fonder som gick bäst under ett år (1 okt 2014 till 2015):

Ser du någon likhet mellan de som gått bäst respektive sämst? Precis, alla tar de högre risk genom att fokusera på något smalt område (vård, småbolag, energi, Brasilien).

Fonder med en mer normal riskspridning (läs: fonder där du inte riskerar att förlora uppemot hälften av värdet utan att det skett en ny finanskris), ja de kommer aldrig komma upp på sådana här topplistor. De tar helt enkelt ”för lite” risk. Eller, mer korrekt uttryckt: De behåller en spridning av risken, något som ökar deras riskjusterade avkastning över tid. Det gör att de går bättre över längre tidsperioder, men kortsiktigt så kommer det alltid finnas fonder som gått bättre.

(Not: Enskilda industrier, länder och inriktningar har också sin plats i bra portföljer, men då i en mer balanserad mängd och därmed inte för sig själv. Som exempel så inkluderar en bra globalfond redan allt ovanstående, och mycket mer.)

Men de bästa fonderna kommer ju fortsätta vara bäst?

Dessvärre inte, för då hade vårt jobb varit enkelt och vi hade alla varit rika :). Flera bra studier har istället visat att de fonder som lyckats vara bäst i fem år bara har 3–6% chans att lyckas vara bland dom bästa i fem år till.^{[1] [1:1]}

Men låt oss istället för att luta oss på forskning göra ett enklare experiment – hur ser samma lista som ovan ut sedan den 1 okt?^[1:2] Låt oss se:

Voilá – åtta av tio fonder har försvunnit ur listan; alla vinnare och tre av fem förlorare. Det behöver knappast betyda att det numera går dåligt respektive bra för dem, troligen inte, utan min poäng är med en enkel bild visa hur snabbrörligt och svårförutsägbart det är. Och att vi aldrig kan lita på att något som gått bra kommer att fortsätta att göra det, speciellt inte med nischfonder. Vilket för oss till andra slutsatsen av listan: Alla fonder är fortfarande smala nischfonder, för det är som sagt bara de som tar tillräckligt hög risk för att kunna komma upp på ”topplistorna.”

(Det är värt att poängtera att sambandet mellan ”högre risk” och ”komma på bäst-/sämstlistor” håller rätt bra även om vi tittar på längre tidshorisonter, t.ex. fem år. Det är bara fonder som tagit en något mer balanserad risk än de på listorna ovan. Och det är nu den skarpsynte inser att det beror på att riskspridning/diversifiering lönar sig, speciellt över längre tidshorisonter.)

Men jag vill välja en lika bra fond som min kompis/granne/styvfarsa?

Klart du vill, men till vilket pris? Fundera på när du senast hörde en bekant (eller bank) tala om hur dåligt deras fonder gått. Någonsin? Men det har garanterat hänt. För vi berättar gärna om när det går bra, men vi vill vara tysta när det går dåligt (vi nästan skäms över det, vilket också är fel).

Så vi hör andra tala om hur de valt ”årets raketfond”, och tittar sorgset på våra egna fondval som kanske går halvbra eller halvdåligt. Sanningen är snarare att det går precis lika dåligt för din granne och din banktjänsteman till och från, men han eller hon berättar inte om det. Och om de nu äger ”raketfonden” så har de troligen ägt fonder som de förlorade massor på med.

Det enda rådet vi kan ge här är att komma ihåg att du sparar långsiktigt, och att det alltid kommer finnas något som går bättre. Och sämre. Eller, med andra ord:

Sometimes you’re ahead, sometimes you’re behind – the race is long […]

samt

Your choices are half chance, and so are everybody else’s

Din granne kommer fortsätta säga hur bra hans fond gått (när den väl gjort det). Men då är det bara att luta dig tillbaka, le, och komma ihåg att det är ett långt race.

En fot framför den andra,
Jonas

PS. Tycker du att det vi gör är bra? Berätta gärna för andra och följ oss på Facebook och Twitter. Det hjälper mer än du tror! DS.